Åh wow.

Jag vet inte ens riktigt varför jag skriver detta inlägget men. Här är jag. Över 10 år sen jag skrev här sist. Kan inte ens minnas när jag sist öppnade denna sidan. Vet inte riktigt hur jag hamnade här nu. Jag är dock glad att jag hittade detta igen. Jag spenderat en hel del tid de senaste dagarna med att tänka både på framtiden och dåtiden. Ibland får jag lite identitetskriser och dessa tankar är ofta resultatet av det, det hjälper kanske inte att jag har varit sjuk hela veckan och därför inte tänker jätteklart heller. Vet inte om vad jag skriver just nu ens är läsbart. Min hjärna är lite här och där just nu.

MEN! Tillbaka till min identitetskris.

I höstas började jag på en folkhögskola och bor nu på internat. Detta betyder att jag har spenderat väldigt mycket tid med helt nya människor som aldrig känt mig som någon annan än den jag är just nu. Och är det inte skumt? För dem har jag aldrig varit 10-åriga Stina, som älskade Winx Club och Barbie och brukade leka att hon hade magiska krafter på rasterna, eller 19-åriga Stina, precis inflyttad i sin första egna lägenhet, nervös och glad och väldigt ensam, eller 15-åriga Stina, när hon precis fått sin autismdiagnos och var så arg att där var något så påtagligt som gjorde henne annorlunda från andra för allt hon ville var att inte vara konstig. Jag har inte varit 6-åriga Stina, så glad över att äntligen ha ett syskon och så rädd att något skulle hända med honom att hon inte ville låta honom vara ensam i ett rum, eller 22-åriga Stina, som bara försökte ta sig igenom isolationen pandemin satte henne i med så lite depression som möjligt. Eller, 14-åriga Stina, precis tillbaka från sitt första filmläger, en upplevelse som var så bra och så viktig för henne att hon tio år senare fortfarande pratar om det, kanske lite för ofta.

Är det inte otroligt att jag har varit alla dessa versioner av mig själv. Och nu är jag här, uppbyggd av alla versioner av mig som jag varit förut, med lite mer erfarenheter, insikt, och mognad, vilket gör mig till något helt nytt och exakt likadan samtidigt.

Personerna som jag har träffat här, de har träffat en person som öppet pratar om sin autism och hur det påverkar mig i mitt dagliga liv, och som nämner sina småsykon i nästan alla konversationer för dem är allt, som inte skäms över hur jobbigt det är för mig att bo själv, både i min första lägenhet när jag självisolerade mig på grund av depression, och min andra lägenhet där jag var tvungen att isolera mig en längre tid och tvingad tillbaka in i depressionen. En person som blir orimligt glad när någon nämner Winx Club och försöker få till ett Barbie film maraton på internatet, och som spelar DnD så att jag kan leka att jag har magiska krafter, en person som ofta drar upp det där filmlägret i Ystad Studios och de spelade in en Wallander film samtidigt i de lokalerna och det var extremt häftigt även om det mesta jag såg av det var några polisklädda människor som åt lunch ute en gång. OCH ALLA FILMER VI GJORDE! Det var så kul och de var så dåliga men så roliga att titta på och jag kommer aldrig sluta vara besviken på hur de blev nertagna från youtube för omg de var kul att titta på.

Jag tyckte om filmlägret.

Wow att skriva ner allt det där kanske fixade min identitetskris. Whodda thought. Jag är jag nu för att jag är alla jag jag har varit, och ifall jag inte vet hur jag har varit så finns det alltid sätt att påminna mig. Som den här gamla bloggen, eller alla (väldigt, väldigt många) videoklipp jag har sparade där jag bara pratar med kameran, eller sjunger, eller dansar eller jag vet inte vad. Jag har filmat mig själv så mycket.

Okej. Identitetskris fixad. Jag kanske borde försöka vila bort den här förkylningen nu.